Som liten fanns det inget jag hellre önskade mig än ett dockhus. Men det skulle inte vara vilket som helst- jag tror att de flesta vet exakt vilket jag menar. Lundbydockhusen har förmodligen funnits med på varje barns önskelista sedan 40-talet, och det finns många goda skäl till varför. Lundbys pedagogiska dockhusmodell blev så ikoniskt att det var svårt att tänka sig att ett dockhus kunde se bättre ut; dockhusen hade en hänsyn till detalj och bra kvalitet. Den populäraste och klassiska modellen Göteborg speglade dessutom hur ett typiskt svenskt hem kunde se ut och skapade på så vis igenkänningskänsla för barnet. Jag kommer aldrig glömma min förtjusning över att man kunde koppla in små lampor i dockhuset och på så vis få det att verkligen kännas som en egen liten värld. Dessutom kunde man enkelt tapetsera om och på så vis byta rummens olika funktioner på ett sätt som ett dockhus i plast hade tillåtit. Själva kreativiteten dockhus uppmuntrar till, där bara fantasin sätter gränser, är förmodligen anledningen till varför dockhus har varit en populär leksak genom många århundraden. Personligen brukade jag brukade låna min pappas 90-talsdigitalskamera (som på den tiden var super high-tech!), ställa upp mina dockor i dockhuset på olika vis och på så vis dokumentera fram en saga med dockorna. Jag talar nog därför inte bara för mig själv när jag medger att det tog emot när jag växte upp och sedan sålde mitt gamla Lundbydockhus, och ibland undrar jag om det inte hade varit härligt som ett samlarobjekt. Det är inte konstigt att många ser det som en hobby att sticka accessoarer till, snickra ihop små möbler och på andra sätt pyssla med sitt Lundby än i vuxen ålder- det är en fritidssyssla som passar stora som små.