Vid 2010-talets början var 3D den senaste heta flugan. Nästan alla filmer skulle ha ett element av 3D i sig, oavsett om det tycktes nödvändigt eller ej, endast för att det förväntades av dem. Men faktum är att detta ju inte är första gången 3D blir en het grej i Hollywood. Redan under 80-talet och sedan igen under nittiotalet började 3D dyka upp som en revolutionerande filmteknik- men istället för de vanliga polariserade glasögon man har idag så hade man glasögon med ett rött och blått glas, vilket i kombination hjälpte till att bibehålla illusionen av att saker från skärmen ”hoppade fram”. Man måste dock medge att 3D på den tiden inte var hälften så övertygande som det är idag, nu när vi har blivit bortskämda med teknologin- dessutom var det dyrt och olönsamt och trenden dog därmed ut. Ett klassiskt exempel på en film som använde sig av 3D som banbrytande teknologi var den tredje uppföljaren till Hajen, som till och med inkluderade 3D i namnet (Jaws 3-D!). Den hade inte varit hälften så intressant om det inte vore för att regissören insåg att han kunde förhöja dess thriller-faktor som han använde sig av 3D-teknik. Det hjälpte nog filmen rejält när det kom till att locka till sig publik, eftersom uppföljare sällan brukar vara särskilt populära. Jag rekommenderar alla som är intresserade av filmteknik genom tiderna att se på den och jämföra användandet av 3D då jämfört med hur det görs idag, 30 år senare!

Det är alltid intressant att se hur något som blivit ute plötsligt kan bli inne igen, och med sådan storm! Frågan är om 3D den här gången är här för att stanna, eller om vi i framtiden kommer föredra filmer med HDR, eller något helt annat som inte ens går att föreställa sig ännu. Man kan ju fundera på om filmer kommer kunna gå att ses i hologram-format (som taget ur Star Trek) i framtiden… det återstår att se!